Att vara kär är att vara rädd!
Samtidigt som man har fjärilar i magen så finns det en klump som ligger där också, en klump av rädsla bland alla förälskade små fjärilar..Två starka känslor men olik mening men som ändå är kopplade till varandra på nått sätt, eller har jag fel?Förstår ni/du hur jag menar utan att det låter galet??
Man (jag) är rädd för den dagen då kärleken inte finns kvar..Rädd att vara ensam kvar..Rädd att bli lämnad..Rädd att inte räcka till..Rädd att inte göra rätt..Rädd att såra..Rädd att såras..Rädd..så j*vla rädd!
Men mest rädd är man (jag) för att det ska göra ont..ont att vara ensam kvar, lämnad, sårad, otillräcklig..Rädd för allt det onda som kärlek kan föra med sig..
Men om man går runt & är rädd, kan man nånsin öppna upp sig då?Att låta sig älska & älskas?Man måste kanske släppa taget om rädslan för att våga..Våga hoppas på kärleken, för det sista som överger en människa är ju hoppet...Och love conquers all, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar